försöka hitta mig själv igen
Efter gymnasiet, i mitt förra förhållande börja jag må sämre. Min kropp börja värka, mitt psyke börja svajja. Jag var inte tillräckligt trygg för berätta. Jag grät när jag var ensam, fick sjukanmäla mig ganska ofta för att jag hade ont och för att jag mådde dåligt.
2015 blev jag tillsammans med mitt livs stora kärlek. En vän som jag hade känt i ungefär 6 år vid den tidpunkten. Han blev min trygghet i livet, han fick mig att känna att det var okej att må dåligt. Han krama mej när jag grät, höll om mej hela nätter när jag mådde dåligt. Han fick mig att söka hjälp, han stötta mig när jag sökte hjälp. Han fanns där när jag fick mina diagnoser.
Deppression, generaliserad ångestsyndrom och borderline (emotionellt instabilt personlighetssyndrom)
herregud, fattar inte att han stanna kvar!
2017 födde jag våran älskade lilla Hedda.
Mammaledigheten blev inte riktigt som jag tänkt, mestadels var jag liggande med svåra magsmärtor. Jag orkade inte det jag ville, orkade inte träffa vänner, inte iväg ovh göra nåt kul med Hedda. Jag stängde in mig och all min ork gav jag till Hedda.
2018 fick jag min endometrios diagnos.
Januari 2019 blev jag sjukskriven, jag har nu alltså varit sjukskriven i över ett år.
ETT år, mycke sjukhus, läkare, kuratorer, ambulans, tårar och smärta.
Vem är jag ens? vart i allt tappa jag bort mig själv, Elin. Den pigga, pratiga och glada Elin.
Slutet av 2019 blev jag nekad ersättning ifrån försäkringskassan. Nu stod jag där, sjuk, vilsen och helt utan pengar. TACK, Christian, mamma och pappa. För ni ställer upp, stöttat mig när jag inte orkar. Jag ville dö, tänkte så ofta på det. Jag ville inte vara en börda för min familj. Men så titta jag på min lilla flicka, min Hedda. Ljuset i mitt liv, min styrka, min kärlek. Henne måste jag leva för. Medan jag la av så kämpa Christian med allt, han ringde mina läkare, han prata med försäkringskassan, han gjorde allt. Han skötte allt som hade med mina sjukdomar och myndigheter att göra. Kan inte tacka han nog.
2020, jag måste kämpa. Jag måste bli stark, för min familjsskull.
En underbar person fick mig att börja yoga, jag klara det. Jag kunde åka dit, vara med, vara nöjd. Nu yogar jag 2 dagar i veckan. Det fick mig att klara av att gå till badhuset, nu försöker jag även där vara minst 2 dagar/veckan. Försöker känna mig stolt, nöjd över att klara detta. Men det har tagit ett år till att komma hit. Känner mig rädd inför att komma tillbaka till arbete igen, rädd för att misslyckas, rädd för att inte orka och hamna tillbaka där jag var för ett år sen.
Vem är jag nu? ingen aning. En mamma och fru. En mamma och fru som lever med psykisk ohälsa och endometrios.
Saknar den där gamla Elin, som var galen, spontan och glad.
Hur ska jag hitta tillbaka? Ja,jag försöker lista ut det. En dag, ska jag vara tillbaka. Även om de tar tid..
