Jag är så trött på att må såhär. Varje dag, denna fruktansvärda smärta i kroppen. Benen värker varje dag, varje minut av dagen. Även nattetid. Det blir bar värre och värre, har alltid så länge jag kan minnas haft problem med benen. Men värken har jag ändå kunnat hantera- men nu gör smärtan att jag kan orkar gå. Vart ska det sluta? När ska det sluta göra så ont. 3/4 veckor har jag konstant värk i magen. Vissa dagar värre än andra, jag klagar mycket och säger att jag har ont. Men tror ingen förstår HUR ont jag har, för det har ju liksom blivit nåt som jag säger varje dag. 

Jag lever med konstant värk i min kropp, varje dag dygnet runt. Att ta mig upp på morgonen är kämpigt, både psykiskt och fysiskt. Varje morgon tänker jag- nej, jag orkar inte mer! Orkar inte vakna upp till ännu en dag med smärta. Vill bara gömma mig, försvinna. Slippa ha ont och må dåligt. Men så är hon där breve mig, min älskade Hedda. Som får mig att gå upp, som får mig vilja kämpa. Som ger mig hopp att en vacker dag så ska jag få slippa denna smärta. 

Att leva med värk är inte jobbigt bara psykiskt utan även psykiskt. Jag har emotionell instabil personlighetsstörning, generaliserad ångestsyndrom och depression.  Mina tankar går jämt på högvarv, har alltid en ångestklump i magen. Jag ser ner på mig själv konstant, jag är värdelös och helt oduglig- eftersom det inte går en enda dag utan att jag har ont. Jag är helt utmattad. Så trött. Både fysiskt och psykiskt. Det är en ond cirkel alltihop. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. 

Jag är värdelös på att prata om hur jag mår och känner, säger oftast jag har ont, jag är trött, jag har ångest. Men ingen förstår hur mycke jag faktiskt känner, att jag har så ont så jag bara vill lägga mig ner och dö, men kämpar så in åt helvete för att stå ut och inte visa att jag har ont. När jag säger att jag har ångest Så är det ingen som förstår att jag brottas med hjärnspöken som hela hela hela tiden säger till mig att- jag är värdelös, att alla skulle ha det bättre utan mig, jag är bara en börda för folk i min närhet. Att jag bara klagar och ingen tror på mig. 

Jag vill inte ha det såhär längre, jag är så trött på att ha ont och må dåligt. Trött på att be om hjälp, inte kunna bidra med nåt hemma och tynga ner alla andra. Jag vill leva mitt liv som alla andra, jag är 24 år. Hur ska jag orka leva med denna smärtan i 60 år till..? 

Många samtal med psykiatrin om hur de ska medicinera mig, men nu har jag äntligen hittat nåt som funkar så min ångest år hanterbar och inte alls som förut. 

Jag äter 50mg pregabalin mot generilserad ångest,  100mg lamotrigin för stämningsstabilisering, 20mg citalopram för depression och oro, 5mg theralen för ångest och 50mg lergigan för oro och sömnbesvär. 

Nu är det bara all smärta som ska försvinna.. igår fick jag avslag från min remiss till kirurgen :(